“Jag såg Grekland och när jag såg Sverige var det något helt annat”

  • 2017-03-30

Att träffa vänner och prata med lärare om saker som händer. Det känns skönt och är det som får mig att må bättre. Goda människor och träning. Min tränare stödjer mig med allt. Han tycker att jag är en förebild för andra. Försöker att ha kul och tänka på framtiden och det känns lite bättre. Jag tänker på allt som har hänt. Det är bra att jag är i ett säkert land utan krig och jag vet att jag kommer att leva i morgon och i flera månader och mycket mer.

Jag såg Grekland och när jag såg Sverige var det något helt annat. Det är skillnad mellan folket och många andra saker. Det är bara att jag saknar många av de killar som anlände med mig till Sverige. Det gäller också personal som slutat på boendet jag bodde på. Vi var alltid med personalen och vet nu inte var de är. Vi saknar dem också. Vissa dagar är man inte på bra humör. Det är bra att man i personalen inte tar med sig sina privata problem till jobbet i boendet. Alla tänker olika. Vi hade bra och dåliga erfarenheter med dem. Personalen ska tänka på alla och att alla är lika värda. Ibland blev inte alla lika behandlade. Men med mig hände det inte så mycket för att jag hade bra relation med alla i personalen.

Mindre bra är när jag är med vänner och är glad och man går på träning men när jag kommer hem, varje steg närmare hem blir man ensam och man blir ledsen, och saknar andra. Om man är på träning och skolan och med andra är man glad men när man kommer närmare hem blir man ensam och ensammare. Jag saknar familjen mest av allt.
Någonting som kan få mig att må bättre är om man håller på med mobil men det blir tråkigt och kan inte heller ringa kompisar hela tiden och träna hela tiden är också tråkigt. Man blir ändå ensam och hittar inte någon lösning på det.

När jag började jobba hände vissa saker. Vissa människor som säger saker och man mår illa. De säger dåliga saker. Det är riktigt hemskt. Jag träffade en kvinna som pratade om flyktingar från Syrien, att de bråkar mycket och hon generaliserade. Det får mig att må dåligt. Jag tänker: hur kan hon tänka så här? När jag kommer hem börjar jag tänka på det.

Vad var svårast med att komma till Sverige?
Att komma in i samhället. Lära sig regler. Till exempel när vi pratar med någon tittar vi inte i ögonen. Vi tycker det är orespekt att titta någon i ögonen i Afghanistan. Och här om man inte tittar i ögonen så är det orespekt. Det är svårt för mig för i början tittade jag bara runt för att respektera.
Skillnaderna är många mellan här och där. Nu har jag lärt mig när jag går på intervju. Från början säger jag till chefen om det där med ögonen.

Jag försöker gå fram och inte tänka bakåt så mycket. Men framtiden kan också stressa lite.

Mustafa, 20 år (läs gärna mer om resan till Sverige i förra veckans blogginlägg!)