“Jag hatade att vara tolk åt mamma”

  • 2016-12-22

2016-07-life-of-pix-free-stock-peoples-shadows-light-maxmartinJag hatade att vara tolk åt mamma. Vi kom till Sverige 1992. Pappa är en akademiker och har alltid lyckats uppdatera sina kunskaper så att han till och med lärde sig språket och hängde med tekniken före sina barn. Fortfarande är det han som lär oss och på så sätt känner han sig inte maktlös jämfört med många andra pappor som kommer hit från andra länder.

Tyvärr var mamma analfabet och hade inte det lika “lätt” som pappa för att lära sig. Hon gick SFI i flera år och lyckades till slut få betyg i C-kusen men hon var så osäker på sina kunskaper att hon ändå inte ville använda dem.

När pappa inte kunde följa med henne på möten med myndigheter eller hennes läkartider skulle jag eller mina syskon tolka åt henne. Alla vi hatade att följa med henne för att tolka men jag hatade det nog mest av alla. Det var så tråkigt, stelt och onödigt tyckte jag på den tiden.

Jag hatade att missa mina lektioner och ville vara i skolan med vännerna men jag hade inget val. Samtidigt tyckte jag synd om mamma som var beroende av oss, sin man och sina barn. Varje gång hon hade en bokad tid bråkade vi med henne om vem som skulle följa med. Till slut bad hon till oss för att följa med henne.

Idag tänker jag att myndigheter utsatte både mamma och hela familjen. Det hade inte behövt vara så om de bara hade haft riktiga tolkar. Det hade de ibland bara. Mamma skulle inte behöva känna sig underordnad och hjälplös och vi skulle inte gå miste om vår undervisning. Vi skulle undgå att höra om mammas sjukdomar och psykiska mående som i sin tur påverkade vårt mående.

Det var inte min uppgift att vara mammas tolk och ha ett vuxet ansvar som jag inte kunde hantera. Idag hoppas jag att barnen inte fråntas sina rättigheter och att de får vara barn så länge de är barn.