Erfarenheter av svensk psykvård

  • 2016-06-20

”Nu är det tyvärr så att jag kommer att sluta här, så vi kommer inte ha kontakt längre”. Den meningen har jag hört ett tiotal gånger. Både från BUP, Socialen, elevhälsan och öppenpsykiatrin. Jag har gång på gång fått öppna upp min livshistoria som har varit så oerhört svårt för mig att säga med ord till en för mig okänd människa. Bygga upp en relation och blotta det som sitter djupast i mig för att sedan stå ensam kvar efter några träffar.

Jag har haft många olika läkare och ingen har lärt känna mig. En gång hade jag inte träffat läkaren på 1 år och samtalet jag hade med honom varade i 4 minuter. Jag är inte den som vänder ut och in på mig själv så snabbt och han mötte inte min personlighet, utan frågade bara om medicinerna fungerade och jag svarade att jag inte visste riktigt. Han höjde dosen och sa hej då. Många träffar med psykologen har sett liknade ut, precis som att de vill ha iväg mig så de får sin rast. De ”samtalen” får mig bara att känna mig ännu mer värdelös.

Jag har tyvärr erfarenhet av psykakuten också. Många timmars väntan för att tillslut träffa en läkare som i princip hånar mig och har ingen medkänsla, utan skriver endast ut lugnande medicin och säger hej då. Detta beslut tog han med vetskap om att jag bor med en alkoholiserad mamma, en pappa som svikit mig djupt och att jag självskadar mig, har svår panikångest, svälter mig och spyr dagligen, men framförallt har självmordstankar och självmordsplaner varje dag. Jag som studerar till sjuksköterska kan inte förstå hans nonchalans. En gång la dem in mig på missbruksavdelningen, då det var fullt på de andra avdelningarna. Detta för att jag skulle få vila och komma bort från mammas alkoholmissbruk. Vilket skämt. Vilket beslut och vilket system.

Den enda som aldrig svikit mig är Johanna Salama. Hon är med mig till 100 %. Hon möter mig där jag är och som den person jag är, vilket gör att jag känner hopp för framtiden och samhället. Ingen har under alla åren frågat mig om jag blivit utsatt för sexuella övergrepp, men det gjorde Johanna. Det var som att en sten släppte från hjärtat när jag pressade ut att jag blivit sexuellt utnyttjad av både min pappa och storebror under hela min uppväxt. Jag känner direkt när en människa verkligen bryr sig och inte bara gör sitt jobb för att få sin lön.

Jag tycker den vård jag fått inte är acceptabel och jag ser under min praktik att det inte bara är jag som får utså med den. Jag ser och har fått ta del av en del sjuksköterskor, kuratorer och psykologer som är jättesnälla och försöker, men det håller inte om vi inte arbetar tillsammans och har systemet med oss. Jag som sjuksköterska ska göra allt i min makt för att vi som team ska ge allt vi kan till patienten och jag hoppas innerligt att samhället satsar mer på vården och på alla underbara och värdefulla patienter.