En berättelse om att skada sig själv

  • 2016-06-17

Mitt självskadebeteende pågår 24 timmar om dygnet. Detta då jag inte ger min kropp den näring den behöver. Svälter och spyr upp maten jag äter. Jag har inte tänkt på att mina matvanor bland annat är ett sätt att skada mig förrän de senaste åren och då har jag haft det i flera, flera år.

Jag skadar mig själv när jag är ensam hemma, ensam på mitt rum, men även en halv meter från min mamma i soffan, i klassrummet, på jobbet och när jag sitter och umgås med mina vänner. Ingen ser det. Tror jag. Ingen säger något i alla fall. Mitt i samtal med mina vänner kan det vara en tanke som kommer om att jag inte svarar ”rätt”, är trög eller att jag inte är en rolig och bra vän. Då kan jag nypa, riva, dra i nagelband, riva på sårskorpor eller använda något vasst och sticka mig i benen.

De där dumma, hemska och ångestfyllda ärren eller märkena som blir kvar… Skam, värdelöshet, svaghet och ånger känner jag efter att jag skadat mig. Ändå skadar jag mig igen och igen och igen. Det blir en ond cirkel. Det är mitt sätt att överleva. Det är mina verktyg och rutiner för att hantera den fruktansvärda smärta som känns inuti varenda liten kroppsdel.

Det är många som inte berättar hur de skadar sig för att det kan ge tips till andra. Jag tror och med egen erfarenhet att vill man skada sig och har ”behov” av det, så hittar man sitt sätt. Jag berättar hur mitt liv har varit och är och jag vill inte dölja något och jag tror på att det är bra att så många sätt som möjligt uppmärksammas, så att alla kan upptäcka olika självdestruktiva beteenden i tid. Självskadebeteende är så vanligt och det är en sjukdom som alla behöver hjälp och stöttning med. Tyvärr är vården inte alltid den bästa, men det är ett kapitel för sig själv… Det ska upp till ytan någon gång och vi måste bryta skammen kring självskadebeteende och psykisk ohälsa.

Jag har en känsla av att samhället tänker att självskadebeteende innebär att man skär sig, men det är så mycket mer. Min psykolog sa en gång ”Men du skär dig inte så djupt”. Precis som att det var okej med mitt självskadebeteende då… Eller att jag måste skära mig djupt för att få den hjälp som behövs… Nä, jag har inte skurit mig så djupt, men jag dunkar huvudet i väggen så jag svimmar. Jag har enorma blåmärken på kroppen där det inte syns under kläderna. Tankarna tar över mitt liv.

Det finns många olika anledningar till varför en del skadar sig själva. Personen kanske är uppväxta med att bli illa behandlade, har låg självkänsla, ropar på hjälp, lindrar ångest eller vill straffa sig. Oavsett är det så viktigt att alla får hjälp, känner sig sedda och att samhället finns där och inte skambelägger personen eller förminskar problemet.

För mig blir självskadebeteendet som en drog. Jag behöver mer och mer smärta för varje dag som går. Den smärtan jag kände första gången jag skadade mig känns som en smekning idag. Precis som att en narkoman behöver högre och högre doser för att känna av ruset. Det är viktigt att stoppa det i tid, för det blir svårare och svårare att stoppa ett mönster som varat så länge. Vi måste hjälpas åt och inte vara rädda för att fråga våra vänner, familj, elever, arbetskamrater mfl. Jag tror att i nästan alla fall vill personen att någon ska fråga hur det är med den och fråga om hon eller han behöver hjälp. Det tar några sekunder att fråga och det kan rädda personens liv! Även om alla med självskadebeteende inte har någon avsikt att ta sitt liv, kan det olyckligtvis ändå ske genom de impulser som kommer till en. Våga, våga, våga!