Det var normalt att leva förtryck – inga vuxna sa någonsin ifrån

  • 2016-06-23

Första gången jag hörde begreppet ”hedersrelaterat våld” var när jag var 9 år gammal. Min storasyster hade blivit bortgift i hemlandet och hon sökte hjälp när hon kom tillbaka till Sverige, jag blev själv omhändertagen då även jag höll på att giftas bort utan att förstå det. Jag var inte mer än 12 år när mina föräldrar höll på att förstöra även min barndom. De tyckte att dem höll på att göra det ”rätta” för att skydda sin heder och slippa ta ansvar för oss flickor därför att flickor innebär ”problem” och kunde förstöra familjens rykte och heder!

Tack vare att jag blev tvångsomhändertagen som barn fick jag en liten möjlighet till att vara just det barn som jag hade rätt till.

Under tiden jag var omhändertagen läste jag Pelas och Fadimes böcker, jag kände igen mig i så många tecken på brott och förtryck som jag inte hade förstått när jag bodde med mina föräldrar! Det var så alla mina släktingar också levde och därför var det ”normalt” att leva i förtryck. Inga vuxna sa någonsin ifrån! När jag var 15 år fick jag flytta hem igen till mina föräldrar, mina föräldrar försökte återigen gifta bort mig men den här gången accepterade jag varken bortgifte eller förtryck. Jag hade lärt mig så mycket om mina rättigheter och om vad som var rätt och fel. Jag hade väldigt svårt för att acceptera att bli förtryckt, många gånger försökte jag leva i det för att mina föräldrar skulle vara nöjda, men de gick allt längre och längre med förtrycket till att använda våld och väldigt kränkande ord som hora och slampa.

Det enda jag alltid velat egentligen är att känna mig normal, lära mig simma och bli läkare.

Att dagdrömma och försöka göra sina föräldrar nöjda när de aldrig gav någonting tillbaka var väldigt jobbigt, jag fick inte ens behålla mina CSN-pengar för att kunna köpa mig underkläder. Tack vare all kunskap och stöd från trogna vänner kunde jag söka hjälp och fly för mitt liv.

Att leva själv utan sina föräldrar var väldigt svårt, de är ju trots allt ens föräldrar vad de än gör. Jag saknade egentligen inte mina föräldrar, det var gemenskapen jag saknade därför att man blir väldigt ensam när man lever med skyddad identitet på en ny ort. Men jag gav inte upp, jag kom in på högskolan precis som jag alltid velat, det tog tid att börja lita på människor igen men så småningom började jag umgås med folk från jobbet och skolan. Jag frågar ofta mig själv hur livet hade varit ifall jag aldrig sökt hjälp, trots ensamheten och ångesten så är jag lycklig idag därför att jag är självständig. Jag har inte blivit misshandlat, blivit kallad hora eller slampa på några år och har börjat förstå att det aldrig var mitt fel.

Mina föräldrar blev alltmer radikala ju närmare kulturen och religionen de kom och det hade aldrig funkat för mig som växte upp i ett samhälle där vi alla ska vara jämlika. Livet blir vad man gör det till, det gäller att förverkliga sina drömmar och våga komma ur det förtryck som ens föräldrar tryckt in i en tills att det blivit en sjukdom. Det är helt underbart att umgås med människor man själv valt att umgås med, att själv bestämma vad man vill bli och det mest underbara är att kunna gå ut och promenera och få friskt luft utan att behöva be om tillstånd och få ett nej eller att ”din bror får följa med dig”!

Det gäller att inte ge upp och bearbeta sorgen och förlusten av sina föräldrar och syskon, men man skapar sig en ny familj som älskar en för den man är – inte för att man är duktig i köket och duktig på att vara tyst! Men jag kommer aldrig att sluta önska att ha en mamma som finns där när man är ledsen i svåra stunder. Det som chockade mig mest är att min mamma aldrig stötte mig, hon var den som bad min pappa att gifta bort mig och mina systrar. Hon var den som slog mig mest och kallade mig för hora och slampa.

Det är viktigt att inte tränga bort sorg när den väl kommer därför att man måste bearbeta den, annars kommer den komma fram i alla fall. Den bästa metoden för mig har varit dagbok och naturen i ensamhet när det inte finns många att prata med. Och det är så skönt att kunna se tillbaka på sitt liv och känna stolthet över att stå på egna ben trots allt förtryck. Livet är underbart och det gäller att försöka se det även om det är tufft de första åren i ensamheten. Det viktigaste av allt är att våga stå upp för sina egna värderingar och för den man är.

Idag är jag 24+ och kan fortfarande sakna delar av min kultur som maten, dansen och musiken. Men då brukar jag sätta på musik i köket och laga maten för att bearbeta sorgen. Ju mer jag har bearbetat sorgen desto längre har jag kommit i mitt liv.