”Det som hände mig får inte hända” – en berättelse om manlig omskärelse

  • 2016-10-28

Jag var nio år när de gjorde omskärelsen på mig och då är det enligt traditionen alldeles för sent. Man brukar göra det de första fem åren.
Det jag minns av omskärelsen var att innan de gjorde det sa de till mig: “Åhhhh nu ska du bli en riktig man och muslim. Jag fick också veta att de skulle klippa förhuden på min penis.
Jag kände att de lurade mig. Jag kände på mig att det var något skumt på gång och man blir lurad av dem. De sa bra saker om att jag skulle få presenter, och det blir en fest och alla släktingar kommer med godis, saft och kakor. Och på den tiden fick man sånt endast vid festligheter. Det var lockande.
 
Den dagen då de skulle göra omskärelsen minns jag att jag gick till sjukhuset som jag föddes på, tillsammans med mamma, pappa, farbror och några andra släktingar.
Jag minns att jag gick dit frivilligt.
I rummet där det skulle hända fick jag bedövning och väntade på läkaren men läkaren var sen i två timmar och bedövningen hade hunnit släppa.
Mamma och pappa sa till läkaren att göra omskärelsen ändå.
Jag tror att de klippte med sax och sydde sen och jag skrek så mycket för att det gjorde oerhört ont. Jag skrek väldigt mycket på grund av smärtan. Pappa gick ut för att han inte ville höra att jag hade ont. Sedan kom min farbror och höll i mina händer så att jag inte skulle göra motstånd. Jag skrek och försökte komma loss, jag till och med spottade på honom men de gjorde hela operationen utan bedövning ändå.
 
Det är ett hemskt minne. Nu i efterhand tycker jag att omskärelse är okej men det måste göras ordentligt har jag lärt mig. Det ska göras av proffs och inte av vem som helst och det som hände mig i Iran får inte hända.