Den dagen gick jag med breda och upphöjda axlar och med huvudet uppe

  • 2016-10-14

Den gången jag kände mig fri var när jag åkte till hemlandet i jobbsyfte. Jag åkte ensam utan familjens sällskap. Jag hade inte rest dit på flera år och mitt utseende hade förändras, därför kände folk inte igen mig.

För en gångs skull ville jag se min hemstad utan en burka som skymmer platserna och därför berättade jag inte för folk om vem jag egentligen är. De sa att jag såg europeisk ut och när jag svarade på engelska tvekade ingen. En del frågade vilken släkt jag tillhör och då svarade jag bara att jag är utlänning. Det var den enda gången jag inte behövde bära burka i offentligheten.

Det var också första gången jag inte behövde se min hemstad med en svart genomskinlig burka som förmörkar det jag ser. Det var första gången jag slapp ramla på grund av att jag inte vet hur man går i en burka och jag slapp svimma på grund av den svarta heltäckande dräkten i 45 graders värme. Detta var bara den praktiska förnedringen för mig med att bära den. Att tvingas till att ha burka på mig varje gång jag skulle ut var psykisk tortyr och kändes som att piska mig tills jag spydde. Att jag accepterade tvånget var för mig som att tvingas till att äta upp min egen avföring.

Det här gången ”accepterades” det endast tack vare att jag var ”anonym”.

De positiva känslorna var att det var första gången jag kände mig självständig och jag kände mig jämlik med männen som slapp gå i burka. Visst tittade människorna fortfarande konstigt på mig men jag gick med stolthet och vände inte bort blicken. Det var som en lotterivinst.

Den dagen gick jag med breda och upphöjda axlar och med huvudet uppe. Jag var ensam och de var många! Jag gick med stora och stolta steg utan att känna mig rädd. I den stunden var friheten så uppenbar att jag nästan kunde röra vid den. För mig föddes den just då.

PS: Ett stort tack till pappa som stod vid min sida och sa att jag skulle skita i vad alla säger om att gå ut utan burka. Om det är någon som har en åsikt – ”be de höra av sig till mig”!