Berättelse om en flykt

  • 2017-03-23

Jag är en kille som har mycket bakgrund, vill skapa nytt liv! Med bakgrund menar jag till exempel mycket som har hänt, svåra saker som har hänt en.

Det var en läskig resa och hemska saker hände mig. Samtidigt träffade man snälla människor. Man kan inte glömma de snälla. Men det fanns dåliga människor också.

Jag åkte från Iran till Turkiet med smugglare till Turkiet, från Kurdistan till Turkiet. Vi promenerade i flera timmar och liftade ibland. Sen kom vi till en ö i Grekland. Det var dåligt med mat och vatten. Efter det tog polisen oss till polisstation som var nästan som ett fängelse. Efter 12 dagar blev vi fria. Vi fick ett papper att vi var tvungna att flytta ut från Grekland. Jag hade en månad på mig att åka ut ur Grekland annars blir det fängelse. Folk var taskiga. Vissa områden kunde man inte vistas på. Så man gömde sig både från polis och människor. Vissa hade ingen medkänsla. De slog flyktingar utan anledning.

Allt som allt var jag i Grekland i nio månader. I staden Patra fanns ett gammalt företag som var övergivet. Där var många killar som hade flytt. Vissa greker var snälla. Vissa kom dit och hjälpte killarna med mat och sånt. De kom med sovsäck. Av de snälla kommer jag ihåg en kvinna som var riktig snäll och hon kom med sina barn och hjälpte killarna och mig med mat och allt. Hon var jättestark! Att komma till ett övergivet företag där det bara är killar. Och trots det kom hon. De killar som var längre tid där kände henne. Hon hjälpte oss när polisen slog killarna. Hon hjälpte till med medicin och mat. Många killar hade varit där i flera år och önskade att få komma därifrån. Många kom till Italien. Många blev psykiskt galna på grund av den situationen. Det var hemskt i Grekland, att glömma allt det är svårt.

Att inte veta något var det värsta. Min första bild av Europa var mycket hemsk! Innan jag flydde var den helt annan och man ser något helt annat i verkligheten. Man får höra att människor är snälla och att det är demokrati.

Jag och några andra killar kom med lastbil till Italien. Det är bara att jag saknar många av de killar som anlände med mig till Sverige. Vi pratade om våra problem, om vägen hit och en massa saker till klockan tre på natten ibland. Jag kan inte glömma killar som var med mig i samma situation. Jag har letat efter dem men har inte hittat dem. Vissa av dem har jag hittat här och i Norge men många av de vet jag inte var de är.

Jag var alltid med mamma (i hemlandet), jag har varit mammas kille. Jag har alltid älskat henne och hjälpt henne och jobbat och samma sak hon. Men ändå vi hade många svåra situationer. Det var mycket kärlek i familjen. Varför kan inte den personen komma till Sverige som man älskar så mycket i hela sitt liv … det spelar ingen roll om jag 15 eller 18, varför kan jag inte få vara med min mamma?